baby shower

11 april 2013

Bild

Efter en stel morgon full av pilates var det dags att få ta den där efterlängtade heta duschen… Trodde jag, tills raringarna påminde mig om att de stått här sedan igår eftermiddag. Det där med plastblommor verkar ju bra mer convenient.

Annonser

i-landsgnäll

10 april 2013

Bild

Hela gatan är täckt av Lützendimma och allt bara känns jävligt övermäktigt. Jag gjorde verkligen mitt bästa att bara sova igenom hela dagen, men vid elva gav jag upp. Inte ens goda nyheter, som att jag fått sänkt hyra är kul. Då måste jag ju ändra mina autogiro-inställningar. ORKA! Dessutom så har min stödstrumpa börjat stickas och jag borde byta ut den mot en större storlek för att inte få blodstoppning. Försök att byta någon som helst produkt i den här kontrollfreakstaden utan kvitton, stämplar och ögonvittnen. Dom bara ”Men herregud, du har ju tittat på den här produkten i flera veckor genom förpackningsplasten, den är ju HELT FÖRBRUKAD nu!” Dessutom måste jag gå på min jävla sjukmassage idag och låtsas att det är skönt. Fy fan för livet, alltså.

puss i påsk

30 mars 2013

BildDrog till våren i Göteborg för att hänga med de här mästerkockarna och de andra kidsen. Vi gör påsktårta. Jag dånar.

 

vårtröst

19 mars 2013

Vaknade upp i morse bara för att upptäcka att Neukölln är täckt i ett tjockt snötäcke. Inomhus luktar det vår tack vare det gigantiska blomsterfång världens bästa berlinbitare skckademed krya på dig-tulpaner i helgen. Blir fortfarande lika glad när jag ser dem.

A Good artist has less time than ideas.

15 mars 2013

martin-kippenberger-paris-bar-berlin

Igår var en gnällig dag, men att vara sjukskriven har sina ljuspunkter. Eftersom jag numer räknas som arbetslös och sjukskriven har jag fått ett Berlinerpass. Typ lika roligt som Liseberg: Reducerade priser på allt från tunnelbanekort, träningskort och simhallar till gratis inträde på alla statliga museer i stan. Det är helt fantastiskt, tack Tyskland, ni är så himla smarta.

Jag älskar att gå på utställningar, och det bästa är att gå med folk som vet mer än jag själv. Vi har besök den här veckan av Chris från New Jersey, som skriver sin doktorsavhandling om Martin Kippenberger. Igår drog vi på oss artsy fartsy-kostymerna och drog till Hamburger Bahnhof där de har en omfattande utställning om honom just nu.

Enligt Chris var Kippenberger en kreativ, men obstinat typ. 1992 blev han INTE inbjuden till Documenta (en konstutställning som går av stapeln vart femte år i Kassel. Det är liksom Cannes för reklamare eller Gothenburg Horse show för hästtjejer. Fast oändligt mer bajsnödigt). I alla fall: efter sin icke-inbjudan tjurade Kippenberger, slet sitt hår och funderade ut sin respons till den enligt honom exkluderande konstvärlden. Tydligen var den perfekta revanschen att skapa en tjusig staty, smälla upp den på bästa plats på Documentas område, plåta och skapa sin egen affisch till utställningen han inte var inbjuden till. HA. I love it.

true

 

 

Stackars Kippenberger var dessutom dyslektiker, men älskade information och litteratur. Flera gånger bad han folk att läsa böcker och sedan recitera och berätta om sina analyser av boken för honom. I utbyte fick de hans konstverk.

Det här var en av de roligast utställningar jag sett på länge, så dra iväg till Hamburger Bahnhof med er! Raus!

konsten att vara sjukskriven

14 mars 2013

Bild

Nu har jag varit sjukskriven i femton månader. Men herreguuud, det är ju jättelång tid, vad gör du hela dagarna? undrar många. Well, det här var ju inte riktigt planerat. Det hela började ju med att högerarmen svullnade upp och knakade och värkte så fort jag använde den. Det blev omöjligt att fortsätta med frilansandet som översättare och transkiberare.

”Cykelskada”, tänkte jag först. ”Musarm” sa min husläkare efter en månad. ”Fibromyalgi*” sa reumatolog nummer 1 efter ett halvår. ”Helvete” tänkte jag då. Då hade jag gått på antiinflammatoriskt, smärtstillande, fått massager, lymfdränage, stödskenor, dåliga råd och goda, ultraljudsbehandlingar, koppning, tejpning, kiropraktik, varma omslag, kylomslag och sjukgymnastik.

Det kändes som om jag aldrig någonsin mer skulle bli frisk, och jag slutade att läsa jobbannonser varje morgon, att planera för mer än två veckor i taget. Jag började helt enkelt identifiera mig själv som sjukskriven och faktiskt, handikappad. Det här var mitt liv, så skulle det alltid vara. Fy fan vad hemskt det var.

Hemskast av allt var att det kändes som att ingen tog mig på allvar, att bli sedd som en simultant. Jag har fått tjata mig till alla blodprov, MRTs och röntgenbilder och remisser, själv fått slå upp radiologer i Gelbe Seiten. Köat i tre timmar hos ortopeden var fjortonde dag bara för att få en ny sjukskrivning (man kan inte boka en tid inom fjorton dagar och man får max vara sjukskriven fjorton dagar, om man är arbetslös, vilket jag räknades som vid det här laget. Catch 22), ignorerat hemska receptionister som gjort sig lustiga över mitt tyska uttal och slarvat bort viktiga originalpapper som byråkratitrollen krävt, sprungit mellan JobCenters alla olika instanser för att få min a-kassa och sjukförsäkring, suttit i telefonköer hos försäkringsbolaget för att bli omkopplad till någon som inget vet om mitt fall och så har det hållit på i oändlighet.

I alla fall, i somras någon gång efter fibromyalgidomen gav jag upp. Det var det bästa jag kunde göra. jag accepterade att allt var skit, insåg att jag inte kunde bli varken fattigare eller sjukare eller känna mig mer värdelös. Jag började försöka se på sjukskrivningen som oväntad och olämplig – men ändå – semester. Armen var vid det laget bättre, jag kunde borsta tänderna utan att armen svullnade upp, och började äntligen få sova vettigt igen. Kanske hade det att göra med de antidepressiva jag fick av läkaren som konstaterade fibromyalgi*. Kanske för att jag helt enkelt, efter många spända månader, började slappna av lite. Sket i skiten.

Så jag hade alltså accepterat min nya karriär och öde som handikappad. Hösten kom och med den en massa värdsliga problem som alla har, ni vet, tjafs och sådant. Mycket tröttsamt, mycket normalt. I november blev jag övertalad att fira Thanksgiving i Michigan. Jag var inte jättesugen, men efter ett fängelseår i byråkratis Berlin och allt det andra jobbiga kändes det som en bra idé att göra min snubbe glad och hälsa på hans familj lite. Det var jättemysigt! Amerika är ett fantastiskt land och mina nya nästan-släktingar är goda som guld. Synd bara att en nerv skulle komma i kläm vid ryggraden. Dagen efter Thanksgiving var det snöstorm, och jag låg och grät på morgonen. Hade alldeles för ont för att kunna resa mig själv, vända mig i sängen och definitivt för ont för att klä mig, gå trapporna ner till min värdfamilj och säga att jag kände mig lite krasslig. Jag blev alltså buren ut i bilen i pyjamas och körd till akuten. Självklart hade jag glömt att teckna reseförsäkring (älska svenska hemförsäkringar som täcker allt. Go Sverige!) men efter mycket fumlande med papper och massa pengar till receptionisten fick jag en efterlängtad spruta med morfin. Herregud så skönt det var.

Ryggen var ganska illa däran. Det hela slutade med att min semester på tre veckor blev nästan tre månader. Det var omöjligt att sitta ner, och därför omöjligt att ta flyget hem utan att gå sönder av smärta och göra sönder ryggen än mer. Sedan var jag tvungen att skynda hem innan visumet tog slut. Det jag såg förutom en weekend i Chicago när jag kom var min värdfamiljs vardagsrum. Jag fick fira jul och nyår med människor jag inte kände så väl, men ändå hade godheten att hålla mig med boende och mat, köra mig till läkare, kiropraktorer och sjukgymnaster, ta med mig på de få event jag orkade med och framförallt trösta mig när jag kände mig ensam, utfattig och livrädd på fel sida atlanten, till och med när min kille var tvungen att åka till östkusten efter jul och lämna mig solo med hans familj den sista månaden. Himlars, vilka fina människor det finns i världen.

Under den här tiden gick självklart de tyska myndigheterna i taket. Jag skrev till dem så fort ryggen pajade att jag såg ut att vara fast här, ursäkta mig så himla mycket och snälla informera mig om vad jag ska göra. Jag skickade med min läkares utlåtande för att de inte skulle tro att jag simulerade. Deras respons blev att klippa av min a-kassa, stoppa min försäkring och skicka tio arga brev om dagen. Till min adress i Berlin, där de visste att jag inte var.  Så när jag äntligen kom hem var jag utfattig, utförsäkrad och totalt utmattad. Det är två månader sedan och den här morgonen har jag, igen, suttit med papper till än den ena instansen och än den andra. Det har gått så långt att jag inte riktigt vet syftet med vår korrespondens är, efter mycken överklagan är jag äntligen med i svängen igen, det tog mig bara en månad att få tillbaka min sjukförsäkring så att jag äntligen kunde besöka tysk läkare. Nu ska jag bara skicka papper hit och dit för att straffas lite extra, tror jag. Det får ändå vara okej, jag är ganska säker på att jag blivit utförsäkrad om jag varit i Sverige, så jag antar att jag haft någon form av sadistisk tur mitt i alltihop.

Så nu sitter jag alltså här, fyller i papper, kontaktar försäkringskassan än en gång, försöker minnas vilka piller som var bra och vilka som var dåliga, vilken läkare det är dags att kontakta härnäst, om hen verkligen kommer att försöka hjälpa mig, eller bara vifta bort det med ett ”prova strålbehandling, om det verkligen gör så ont gör det ju ingenting att behandlingen är cancerogen och aldrig rekommenderas till unga människor” och om jag ska insistera på en ny MRT som jag aldrig får göra. Än en gång anser jag mig vara på botten av samhället, nu sönder på två ställen, väl medveten om att man visst kan bli fattigare än med a-kassa och en växande panik inför om jag någonsin kommer att bli frisk igen, tillräckligt bra för att fortsätta mitt yrkesval. Hur ska det sluta, vad ska jag bli när jag blir stor? Har jag verkligen reumatism, eller är det något annat som krånglar, som kommer upptäckas först om ännu ett år av detta tröskverk?

Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Mitt jobb är att bli frisk och lära känna min kropp. Mitt jobb är att gå till min rehab, göra mina pilatesövningar, komma ihåg alla piller och de som jag ska sluta med, förnya recept som behöver förnyas inte få panik över den tyska byråkratiska djungeln jag hamnat i. Ordna högar på skrivbordet med superviktiga papper, ganska viktiga papper och papper som nog kan vara bra att ha någon gång.

Med andra ord, att vara sjukskriven är ett heltidsjobb, med mycket oro och ångest inför framtiden. Kommer jag få nästa remiss? Kommer jag få förlängd a-kassa? Kan de tvinga mig att arbeta fast jag har ont och det kan förvärra mitt tillstånd? Värre: vem vill anställa en 27-åring med en långtidssjukskrivning bakom sig och oklara besvär? Som att vara projektanställd med en extremt dålig timlön typ, fast man vet att man inte kommer få ens en referens i slutet av projektet.

Varför ni behöver veta det här? Ni behöver inte tycka synd om mig, det gör jag ganska bra själv. Men det känns bra att få erkänna att allt inte är super. Att alla har svackor i livet ibland och att det får vara okej, livet suger ibland. Plus att när jag ser tillbaka på den här tiden från min framtid, då har jag tagit mig igenom alltihop och kommit ut hel på andra sidan. Det här kommer vara en skrämselstory jag berättar för mina syskonbarn för att de ska inse att livet är en gåva, och att de ska göra allt de vill, tänker och önskar. Livet är skört.  Ett och ett halvt år av mitt liv jag känner är fullkomligt bortkastat, men som nog präglar mig otroligt mycket som människa. Jag tänker aldrig mer slösa bort tid på saker jag inte vill göra. Mitt liv ska bli en fest.

* Det är ännu oklart om fibromyalgi verkligen ÄR en sjukdom. De patienter med fibromyalgi är för det mesta medelålders kvinnor med olika typer av smärtor i kroppen som man inte kan/orkar hitta förklaringen till. Behandlas gärna med antidepressiva och ett uppmanande ”du borde motionera mer!”. Parallellen till hysterika är med andra ord inte långt borta.

mina första vittnen!

13 mars 2013

Bild

Alltså jag har väntat på att det ska hända. Ingen vill någonsin frälsa mig, inga scientologer, inga vittnen, inte ens scouter knackar på min dörr eller haffar mig på stan. Två blyga äldre herrar knackade alltså äntligen på dörren idag. Dom ville inte komma in, inte snacka om ljuset. Bara langa över en inbjudan på dyrt papper och önska en trevlig dag. Hej hej.

 

it’s happening

02 mars 2013

BildDet är vår, eller i alla fall sol utomhus, Staden fylls sakta av turister, jag kan sitta ner en hel halvtimma utan att behöva kasta mig på golvet och har fortfarande inte skaffat en hund. Ja just det, Berlin har fortfarande inte utvecklat en kust. Det är, surprise surprise, fortfarande extremt jobbigt.

 

Äntligen!

12 februari 2013

När det grönskar i växthuset, då ÄR det vår!

kan man kalla bjällerklang

11 december 2012

Bild

 

Vad vore livet utan viktorianska hus och vintagebutiker, liksom.