Archive for the ‘gnäll’ Category

en liten helvetesvecka

05 juni 2013

307672_10151207192156819_1831689409_n

Det är lite mycket nu. Hittills har veckan bjudit på två vidriga massager, som jag känt mig spyfärdig  och vidrigt yr efter. Så mycket knutor och spänningar och svullnader i den där ryggen jag har, att de aldrig tar slut trots allt stretchande, knådande, värmande, tränande, aktande och vilande?

Dessutom ett härligt besök hos osteopaten, som glatt föreslog en helt glutenfri kost adderat till min nuvarande vete- och laktosfria kost utan industriellt kött. Det vill säga det mesta. ”Får jag äta ägg?” Undrar jag trött ”Javisst! Det finns en fin liten farm söder om Rudow, där du kan köpa ägg! Men köp inga i affären, du vet bio-biomärkningen är ju helt värdelös här i Tyskland!” Jaha. Det har gått finfint hittills, men nu med knäckebrödsförbud, känns livet lite tungt. Det är så många don’ts på samma gång.

Som grädde på moset hade jag ett härligt röntgenmaraton igår. Det var MRT och CR i tre timmar sammanlagt av berlinmästerskapen i att ligga stilla i läskig maskin. När vi har färdiga hade höften låst sig, armarna somnat, benen domnat bort och nacken låst sig av ventilationsblåsten. Det tog lång tid att ta mig hem efteråt. Ynk.

Nu blir det ett par lugna dagar med medicinjakt och pilates, innan jag får min dom på fredag på Charité Bejamin Franklin. Det är lite pest eller kolera, Ankyloserande spondylit är inget jag längtar efter direkt, men är provsvaren negativa betyder det att jag får börja om på noll i test- och remisskarusellen. Det vore skönt att vara färdig nu.

Har Herta Müller med mig som lässällskap i veckan. Det finns ju alltid de som har värre.

Annonser

konsten att vara sjukskriven

14 mars 2013

Bild

Nu har jag varit sjukskriven i femton månader. Men herreguuud, det är ju jättelång tid, vad gör du hela dagarna? undrar många. Well, det här var ju inte riktigt planerat. Det hela började ju med att högerarmen svullnade upp och knakade och värkte så fort jag använde den. Det blev omöjligt att fortsätta med frilansandet som översättare och transkiberare.

”Cykelskada”, tänkte jag först. ”Musarm” sa min husläkare efter en månad. ”Fibromyalgi*” sa reumatolog nummer 1 efter ett halvår. ”Helvete” tänkte jag då. Då hade jag gått på antiinflammatoriskt, smärtstillande, fått massager, lymfdränage, stödskenor, dåliga råd och goda, ultraljudsbehandlingar, koppning, tejpning, kiropraktik, varma omslag, kylomslag och sjukgymnastik.

Det kändes som om jag aldrig någonsin mer skulle bli frisk, och jag slutade att läsa jobbannonser varje morgon, att planera för mer än två veckor i taget. Jag började helt enkelt identifiera mig själv som sjukskriven och faktiskt, handikappad. Det här var mitt liv, så skulle det alltid vara. Fy fan vad hemskt det var.

Hemskast av allt var att det kändes som att ingen tog mig på allvar, att bli sedd som en simultant. Jag har fått tjata mig till alla blodprov, MRTs och röntgenbilder och remisser, själv fått slå upp radiologer i Gelbe Seiten. Köat i tre timmar hos ortopeden var fjortonde dag bara för att få en ny sjukskrivning (man kan inte boka en tid inom fjorton dagar och man får max vara sjukskriven fjorton dagar, om man är arbetslös, vilket jag räknades som vid det här laget. Catch 22), ignorerat hemska receptionister som gjort sig lustiga över mitt tyska uttal och slarvat bort viktiga originalpapper som byråkratitrollen krävt, sprungit mellan JobCenters alla olika instanser för att få min a-kassa och sjukförsäkring, suttit i telefonköer hos försäkringsbolaget för att bli omkopplad till någon som inget vet om mitt fall och så har det hållit på i oändlighet.

I alla fall, i somras någon gång efter fibromyalgidomen gav jag upp. Det var det bästa jag kunde göra. jag accepterade att allt var skit, insåg att jag inte kunde bli varken fattigare eller sjukare eller känna mig mer värdelös. Jag började försöka se på sjukskrivningen som oväntad och olämplig – men ändå – semester. Armen var vid det laget bättre, jag kunde borsta tänderna utan att armen svullnade upp, och började äntligen få sova vettigt igen. Kanske hade det att göra med de antidepressiva jag fick av läkaren som konstaterade fibromyalgi*. Kanske för att jag helt enkelt, efter många spända månader, började slappna av lite. Sket i skiten.

Så jag hade alltså accepterat min nya karriär och öde som handikappad. Hösten kom och med den en massa värdsliga problem som alla har, ni vet, tjafs och sådant. Mycket tröttsamt, mycket normalt. I november blev jag övertalad att fira Thanksgiving i Michigan. Jag var inte jättesugen, men efter ett fängelseår i byråkratis Berlin och allt det andra jobbiga kändes det som en bra idé att göra min snubbe glad och hälsa på hans familj lite. Det var jättemysigt! Amerika är ett fantastiskt land och mina nya nästan-släktingar är goda som guld. Synd bara att en nerv skulle komma i kläm vid ryggraden. Dagen efter Thanksgiving var det snöstorm, och jag låg och grät på morgonen. Hade alldeles för ont för att kunna resa mig själv, vända mig i sängen och definitivt för ont för att klä mig, gå trapporna ner till min värdfamilj och säga att jag kände mig lite krasslig. Jag blev alltså buren ut i bilen i pyjamas och körd till akuten. Självklart hade jag glömt att teckna reseförsäkring (älska svenska hemförsäkringar som täcker allt. Go Sverige!) men efter mycket fumlande med papper och massa pengar till receptionisten fick jag en efterlängtad spruta med morfin. Herregud så skönt det var.

Ryggen var ganska illa däran. Det hela slutade med att min semester på tre veckor blev nästan tre månader. Det var omöjligt att sitta ner, och därför omöjligt att ta flyget hem utan att gå sönder av smärta och göra sönder ryggen än mer. Sedan var jag tvungen att skynda hem innan visumet tog slut. Det jag såg förutom en weekend i Chicago när jag kom var min värdfamiljs vardagsrum. Jag fick fira jul och nyår med människor jag inte kände så väl, men ändå hade godheten att hålla mig med boende och mat, köra mig till läkare, kiropraktorer och sjukgymnaster, ta med mig på de få event jag orkade med och framförallt trösta mig när jag kände mig ensam, utfattig och livrädd på fel sida atlanten, till och med när min kille var tvungen att åka till östkusten efter jul och lämna mig solo med hans familj den sista månaden. Himlars, vilka fina människor det finns i världen.

Under den här tiden gick självklart de tyska myndigheterna i taket. Jag skrev till dem så fort ryggen pajade att jag såg ut att vara fast här, ursäkta mig så himla mycket och snälla informera mig om vad jag ska göra. Jag skickade med min läkares utlåtande för att de inte skulle tro att jag simulerade. Deras respons blev att klippa av min a-kassa, stoppa min försäkring och skicka tio arga brev om dagen. Till min adress i Berlin, där de visste att jag inte var.  Så när jag äntligen kom hem var jag utfattig, utförsäkrad och totalt utmattad. Det är två månader sedan och den här morgonen har jag, igen, suttit med papper till än den ena instansen och än den andra. Det har gått så långt att jag inte riktigt vet syftet med vår korrespondens är, efter mycken överklagan är jag äntligen med i svängen igen, det tog mig bara en månad att få tillbaka min sjukförsäkring så att jag äntligen kunde besöka tysk läkare. Nu ska jag bara skicka papper hit och dit för att straffas lite extra, tror jag. Det får ändå vara okej, jag är ganska säker på att jag blivit utförsäkrad om jag varit i Sverige, så jag antar att jag haft någon form av sadistisk tur mitt i alltihop.

Så nu sitter jag alltså här, fyller i papper, kontaktar försäkringskassan än en gång, försöker minnas vilka piller som var bra och vilka som var dåliga, vilken läkare det är dags att kontakta härnäst, om hen verkligen kommer att försöka hjälpa mig, eller bara vifta bort det med ett ”prova strålbehandling, om det verkligen gör så ont gör det ju ingenting att behandlingen är cancerogen och aldrig rekommenderas till unga människor” och om jag ska insistera på en ny MRT som jag aldrig får göra. Än en gång anser jag mig vara på botten av samhället, nu sönder på två ställen, väl medveten om att man visst kan bli fattigare än med a-kassa och en växande panik inför om jag någonsin kommer att bli frisk igen, tillräckligt bra för att fortsätta mitt yrkesval. Hur ska det sluta, vad ska jag bli när jag blir stor? Har jag verkligen reumatism, eller är det något annat som krånglar, som kommer upptäckas först om ännu ett år av detta tröskverk?

Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Mitt jobb är att bli frisk och lära känna min kropp. Mitt jobb är att gå till min rehab, göra mina pilatesövningar, komma ihåg alla piller och de som jag ska sluta med, förnya recept som behöver förnyas inte få panik över den tyska byråkratiska djungeln jag hamnat i. Ordna högar på skrivbordet med superviktiga papper, ganska viktiga papper och papper som nog kan vara bra att ha någon gång.

Med andra ord, att vara sjukskriven är ett heltidsjobb, med mycket oro och ångest inför framtiden. Kommer jag få nästa remiss? Kommer jag få förlängd a-kassa? Kan de tvinga mig att arbeta fast jag har ont och det kan förvärra mitt tillstånd? Värre: vem vill anställa en 27-åring med en långtidssjukskrivning bakom sig och oklara besvär? Som att vara projektanställd med en extremt dålig timlön typ, fast man vet att man inte kommer få ens en referens i slutet av projektet.

Varför ni behöver veta det här? Ni behöver inte tycka synd om mig, det gör jag ganska bra själv. Men det känns bra att få erkänna att allt inte är super. Att alla har svackor i livet ibland och att det får vara okej, livet suger ibland. Plus att när jag ser tillbaka på den här tiden från min framtid, då har jag tagit mig igenom alltihop och kommit ut hel på andra sidan. Det här kommer vara en skrämselstory jag berättar för mina syskonbarn för att de ska inse att livet är en gåva, och att de ska göra allt de vill, tänker och önskar. Livet är skört.  Ett och ett halvt år av mitt liv jag känner är fullkomligt bortkastat, men som nog präglar mig otroligt mycket som människa. Jag tänker aldrig mer slösa bort tid på saker jag inte vill göra. Mitt liv ska bli en fest.

* Det är ännu oklart om fibromyalgi verkligen ÄR en sjukdom. De patienter med fibromyalgi är för det mesta medelålders kvinnor med olika typer av smärtor i kroppen som man inte kan/orkar hitta förklaringen till. Behandlas gärna med antidepressiva och ett uppmanande ”du borde motionera mer!”. Parallellen till hysterika är med andra ord inte långt borta.

med byxorna nere

08 oktober 2012

Bild

Så efter en solig höstdag – jag blev min far en stund i livet och lusläste speedwayresultaten och funderade på att slå till på en precisionssåg tills jag såg vilket skrangligt ställ den kom med – blev det måndag och herre min jee vad mina knän gör ont. Så här ont har det inte gjort sedan januari när armen peakade och jag inte kunde borsta tänderna vettigt på en vecka. Överväger om jag lyckats krossa mina egna knäskålar, och i så fall, vilken läkare går jag till då? Självmedicinerar med random painkillers, kaffe och byxorna nere i sängen. Suck.

balkongstrunt

06 september 2012

Efter tio dagar av hulkanden över toalettstolen, snörvel, feberyrsel och hostningar orkade jag inte med ännu ett avsnitt av Buffy, Wonderfalls eller Weeds. Det var dags att flytta in chilistegen i värmen i köket. Om någon vet hur man övervintrar tiotalet chili- och paprikaplantor lyssnar jag gärna. Nu skulle jag visst tillbaka till sängen igen. Tjo.

luring

30 augusti 2012

Bild

Ååååh, jag blir så trött. Gick på ett dåligt försäljningsknep: ”köp två skavsårsplåster – få ett tånagellack på köpet”. Varför, VARFÖR har jag inte lärt mig att 1. Ingenting är gratis i livet, och 2. Det finns ingen skillnad på tå- och fingernagellack. Självklart inte.

Så varför, oh varför, gör Essence en gigantisk pensel till tånagellacket? Sedan NÄR har man jättetår? Och hur lätt är det med en värdelös högerarm? Fin färg, men så jäkla fult trick. Nu har jag nagellack över hela tårna och lite på överkastet.

Jaha, det var i alla fall ett uppiggande av mitt sängliggande med snor och andra säsongen av Downton Abbey. Peace out.

Bild

sjukgymnastik

28 augusti 2012

Bild

Ibland undrar jag om de vet vad de pysslar med. Och ja, det gjorde svinont. Trots det höll jag på att skita ner mig när jag såg vilka märken det lämnar. Glaskopparna, alltså. Här kör vi medeltid.

Världen är en ond plats, människan är girig, lat och självcentrerad

06 augusti 2012


God morgon. Den stora finnen i Neuköllns tonårsblanka ansikte är gentrifieringen. Varig och öm, ligger den över alla 317 580 invånare som tillsammans bor här. Neukölln är och har länge varit fullt av invandrare. Först av invandrare utan pengar, som fick slänga upp sina falafelimbissar bäst de ville, för att nu skuffas undan av rika invandrare som smäller upp gallerier istället.

Några reagerar: sätter upp skyltar, informerar om vad som är rimliga hyror och påpekar vilken vändning Neukölln tagit de senaste åren. Är det en sund utveckling? Folk (de fattiga invandrarna) har inte råd att bo kvar. Andra (de rika invandrarna) känner sig utpekade och mobbade. ”Är det verkligen mitt fel att jag har råd att betala den hyra min hyresvärd vill ha?” Ytterligare andra (hyresvärdar, restaurangägare, entreprenörer) vill göra profit på den nervösa gentrifieringen; ”It’s not that people don’t have the right to complain,” säger Suzy Fracassa, ”But they can either play a part in what’s happening — or move away.”

Ja men vänta lite nu Suzy, som för övrigt är från Detroit och har en fancy restaurang här i hoodset, är inte det där en jävligt tråkig attityd? Jag vet några, som till och med skulle jämföra det med vissa tyskars attityd under Hitlereran, rektorer som hellre flyttar på mobbade barn än ser till att mobbing upphör på skolan, med flera lata bakåtsträvare. Suzy, jag gillar inte din attityd alls.

Jag tror att många med Suzy har drömt om New York, provat på Paris, blivit fattiga i London, för att slutligen hitta det förlovade landet i Berlin: en kreativ världsmetropol som alla fortfarande har råd att leva och verka i. Vad vi alla glömmer är att korta intäkter i form av en extra tia per kaffe, en hypad bar och ett trendigt hotell är saker som inte går att ta tillbaka. Vad vi måste komma ihåg är att saker ALDRIG blir billigare. Det är vårt arv och skyldighet att behålla Neukölln som den fristad många ser den som. Det måste ligga i vårt eget intresse att se till att vår skatt går tillbaka till vårt eget närsamhälle, att lägenheterna i kiezet bebos och inte hyrs ut för vansinnespriser till kortlivade turister, att snubben i fruktståndet bredvid har råd med en lunchmacka han också.

Vill vi verkligen att Berlin ska bli Londondyrt, överklassisolerat som New York och tomt på hyresrätter som centrala Paris? Antingen kan vi göra som Suzy rekommenderar: dra vidare till nästa stad som en gräshoppssvärm när hyrorna stigit tillräckligt mycket, när alla gallerier ägs av samma danska brud och Starbucks har hittat ut till Grenzallee. När det inte passar längre. Eller så kan vi försöka bevara det Berlin vi förälskat oss i. Klämma ut varbölderna och låt tonåringen i oss fortsätta njuta av ett fritt, lekfullt och livsbejakande Neukölln.

jag kallar verket arg häst – snabb arm

31 juli 2012

Bild

…hand-ikappad jag.

med två hela händer skulle jag

05 mars 2012

– måla naglarna

– koppla om avloppsrören i köket och flytta runt möblemanget där

– bygga världens minsta terrass på balkongen

– cykla berlin runt

– hacka grönsaker all day long

– storstäda

– skriva allt dumt jag tänker

”trevligt”

09 februari 2012

Bild

Kära mamma och pappa.

Förlåt att jag inte lyssnade på era snälla hintar om att inte vara så otroligt TANTIG när jag var teen. Idag förstår jag er fruktan att jag skulle morfas till en damig liten brutta med rosa läppstift, pärlörhängen, lackväska och en trevlig, blond hästsvans. Uttryck som ”nämen vännen”, ”det var trevligt” och ”gud så rart” från 20-åriga tjejer som önskar dom var medelålders, medelklass men inte medelmåttiga får mig att vilja kapa av mig håret en gång för alla och säga fitta i varje mening. Allt för att hålla mig så långt som möjligt från fransk manikyr och brunkräm.

Vi börjar med fittan. Jag skrev med höger hand igen. Fitta också.