The verdict

Bild

Åkte till reumatologen på Benjamin Franklinsjukhuset i morse. Var tidig och hade med både kaffe och Herta Müller som sällskap, men ingen lust för endera. Väntrummet var som vanligt fyllt med  krumma och gamla människor. Tänkte ”vad gör jag här, egentligen” tre gånger och hjälpte en farbror torka upp en mörkröd, jästluktande vätska som droppat från hans väska ner på golvet. Det blev min tur, sprechzimmer sieben.

Valsar in till min unga läkare. Jag gillar henne, hade inte jag varit en hopplös patient med alltför många oklara krämpor hade vi varit polers. Druckit vitt i parken, snackat litteratur och lyssnat på Mumford and sons (hennes val mer än mitt). Nu smilar vi båda upp oss på hennes kontor i ekfanér. Jag försöker gissa vad hon ska säga och svarar ”bra tack, men ingen förändring” när hon frågar hur jag mår.

Hon trummar på min akt och säger att hon tittat på mina bilder. Pratar entusiastiskt medan hon vrider skärmen så att jag ska se och säger att hon hittat ”intressanta saker”. Ler lagom entusiastiskt och vill bara skrika MEN VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG DÅ? Håller mig. Tittar. Lyssnar. Vi tittar på de vita fläckarna längs ryggraden. Jag har ingen aktiv inflammation längre. Jag blir lättad, vet att jag kanske kan sluta med Arcoxiatabletterna i så fall. Frågar spänt om reumatismen. Hon ler, ingen fara, varken bilderna eller blodproven visar något utslag. Jag lutar mig tillbaka i stolen, slappnar av. Hon ser spänd ut, ler och säger att det finns mer att prata om. Klickar upp andra bilder, över mina höftkulor och bäcken. ”Ser du? De svarta sprickorna är belastningsskador”. Jag förstår ingenting. Belastning från vad då?Hon frågar om jag har barn, varit tjock, arbetat med något tungt och nämner i förbifarten att det är typiska skador man kan få av för mycket ridande. Wtf. Ja, jo, det har jag ju. Ridit i massor. Men inte de senaste åtta åren, typ. Hon säger att det i samband med en felaktig kroppshållning, kan ge men. Jamen blir jag bra då? I de flesta fall ja, det beror ju på vad belastningsskadorna kommer ifrån, och det får tiden utvisa. Vi pratar inte om hur vi ska hitta orsaken. Armen slår hon fast är en mekanisk skada, så fortsätt du med vilande och snäll träning, som pilates.

Det är något annat också. Vi scrollar vidare bland svartvita bilder på mitt inre. Stannar vid en. Hon frågar om jag vet vad det är vi ser? Jag gissar att det är mitt bäcken rakt framifrån. Hej hej, urinblåsan. Till höger om den, alltså på min vänstra sida, finns något nästan lika stort som blåsan. Jag antar att det är ett organ, typ levern eller vad vet jag. Det är det inte. Det är en sex centimeter stor cysta på min vänstra äggstock. Jag börjar gråta. Får en näsduk och standardsvaret ”det är säkerligen inget elakartat, men med hänsyn till dina smärtor och cystans storlek bör den kollas upp”. Hon försöker vara snäll, jag orkar inte bry mig. Istället för att lösa mina problem har jag fått två nya på halsen. Mer remisser. Mer väntetider, blodtest, ultraljud, klämningar och böjövningar. Mer väntan. Mer ont. 

Jag får en uppföljningstid i oktober, några kloka ord och en klisterlapp för att få alla mina röntgentest brända på CD på röntgenavdelningen. ”Att ta med dig till alla läkare i framtiden”. Mer mat till mina sjuk-mappar. Går till receptionen, klisterlappen ska klistras på gult A4 med en stor fet Rheuma-stämpel. Ber receptionisten om detta. Hon ställer sig bakom sin skrivbordsstol, skriker ”Men det kan ju inte jag göra! Vad är det du vill mig?” Börjar yra om att hennes dotter fyller år samma datum som jag. Jag är fortfarande röd i ögonen, andas djupt, berättar igen vad jag vill. Tänker att det här blir snabbare gjort om jag hoppar över disken och stämplar skiten själv. En läkare kommer in, hör vad jag ber om, och guidar receptionistkärringen igenom stämplandet och klistrandet. Receptionisten opponerar sig fortfarande. Jag börjar gråta igen, orkar inte förklara någons jobb för någon, som är där för att hjälpa mig. Läkaren klappar mig tafatt på skuldran, tagit över vad receptionisten inte pallar med. Receptionisten känner sig tvungen att inflika att det är minsann inte bara hennes dotter som fyller år samma dag som jag, utan även Rebecca. Good for them. Jag läser över axeln vad läkaren skriver, ber henne lägga till CR-bilderna. Orkar inte komma tillbaka igen. Frågar vart jag ska, fast jag redan vet var röntgenavdelningen ligger. Hoppas de ska ha en annan lucka, så jag slipper gå förbi folk i sjukbäddar, redo för operation. 

Går ner till röntgen. Tar på mig solglasögonen, känner mig fånig, men orkar inte dela något med alla människor här. Som har ont, är sjuka och trötta. Vill bara komma ut. En sköterska knackar mig på axeln. Jag har glömt att gå fram och lämna min blankett. Hon är snäll och frågar om jag är ok? Klart jag är, ler jag, ger henne mina papper och stirrar rakt fram, vänder bort blicken när en dam med slang kopplad till strupen går förbi. Hon ler så jävla tappert. Orka. Får min CD, trycker ner den i väskan, på med solglajjorna igen och slirar genom korridorerna för att komma ut i ljuset och en annan verklighet. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: